Inskrivningssamtalet

Ja, så gick det några veckor och var dags för inskrivningssamtal hos BM.

Henrik följde med mig och tur var det för det var ett omskakande besök. Jag visste att jag skulle lämna blod- och urinprov och eftersom jag HATAR att bli stucken i armen så kändes det bra att ha Henrik där. Det gick inte alls bra att sticka mig. Fyra försök och ändå inte tillräckligt med blod. Den barnmorskan som jag hade under detta besöket fick kalla in en kollega. Kommentarer som "jag brukar aldrig behöva mer än ett försök" och "jag har jobbat på dialysavdelning så jag har stuckit mååånga människor" flög till höger och vänster. Mina skämt om att de kan skriva upp mig på sitt cv var inte uppskattade av någon annan än mig själv och Henrik.

Vi diskuterade typ samma saker som vid hälsosamtalet av någon anledning?? Och jag fick brydda blickar när jag berättade om min knasiga menscykel osv. Vi diskuterade även att jag som barn hade brist på tillväxthormon och BM sa att det är en dominant ärftlighet. Detta gjorde mig så ofantligt ledsen. Med tanke på hur kämpigt jag hade det med att vara minst i hela årskursen genom hela min skolgång och med all utredning som krävdes. Åh jag vill inte lämna över det på mitt barn!!!

Vi fick två böcker om att vänta barn och sådant...

Vi bokade tid till rutinultraljud (RUL) och pratade om en rutinkontroll hos BM senare. Och ja... nästa gång det är dags för BM-besök ska jag träffa ytterligare en ny person. Detta för att det är semestertider och min första är fortfarande sjukskriven. Vill svära och kasta saker. Jag tycker inte det är tryggt/bekvämt med nya människor som ska prata med och hjälpa mig att genomgå det största jag hittills (och troligtvis någonsin) varit med om i mitt liv.

Får se hur den personen är. Om hon är bra kommer jag att begära henne (har för mig att det var en kvinna) och om hon inte är bra så kommer jag att byta mottagning helt.

Åhhhh just det! På inskrivningssamtalet skulle BM känna hur min livmoder låg (man kan då känna ungefär vilken vecka man är i) och då frågade jag "oh kan man känna det?" Och får till svar "DU kan inte". Nähepp. Förlåt. Hur kunde jag tro det?

Hon kom iallafall fram till att livmodern låg där den brukar i tolfte veckan (var nu i 11+3), så det stämde ju nästan precis.

Första veckorna

Som rubriken antyder så tänkte jag skriva om hur de första veckorna var och hur det varit på barnmorskebesöken.

Efter att jag berättat för Henrik så kände jag att jag behövde prata med min vän Caroline som själv har en dotter som fyller fem. Hon är min äldsta vän och jag visste att hon skulle ha bra råd och veta vad nästa steg är efter att ha fått positiva test.

Hon rådde mig såklart att boka tid hos barnmorska nästa dag och tyckte att detta var spännande :).

Jag ringde även till Sofie och sa att jag inte kunde festa den kommande lördagen (som ju var bestämt) jag kände mig hemsk. Hon svarade "nähä, då får vi ta det en annan dag...". Jag förtydligade vad jag sagt "jo alltså vi kan träffas men jag kan inte festa..." Och då frågade hon "är du..?" Haha ja det gick ju inte att ljuga. Ville berätta för alla på en gång men speciellt för henne. Det är inte ok att avboka något som varit bestämt så länge utan att säga sanningen om varför.

Sen bokades då barnmorskebesök och jag fick vänta en och en halv vecka vilket jag tyckte var skitlänge.

På besöket hjälpte de mig att räkna ut ungefär beräknad födsel (BF) för barnet och det var fan inte det lättaste eftersom man utgår oftast från senaste mensens första dag och jag hade inte haft min mens på typ hundra år. Bekymmersrynkan växte på henne och studenten, jag var nervös och undrade vad jag är för freak. Dock kunde jag hjälpa till med datumet då vi haft oskyddat sex eftersom jag mindes datumet för när Henrik skrev kontrakt med min bror angående lägenheten. Beräknad BF blev därigenom 5:e december! Äntligen något att gå på och jag laddade genast ner gravid-appen!

Jag var alltså gravid i vecka 7+4 den dagen jag var på hälsosamtal som det första barnmorskebesöket kallas.

Nästa besök skulle bli en månad senare och med en annan BM eftersom den första skulle operera handen och vara sjukskriven. Skriver mer om andra besöket (inskrivningssamtal) i nästa inlägg! Sov gott.

Ja, som det kan gå!

Jag har inte skrivit något någonstans mer än i min telefon om hur det hittills varit för mig att vara på smällen. Tänkte att det kanske vore kul att titta tillbaka på, både för mig själv och andra.

Eftersom jag gått ganska långt vid det här laget (17+1 idag) så finns det en del att fylla i bakåt i tiden.

Jag tror att jag börjar redan från början. Varför jag misstänkte att jag är gravid och vad som sedan kom ur det!

Jag hade under några dagar tagit kosttillskott Efamol för att få mina hormoner i balans och därigenom framkalla min mens. Jag hade inte haft mens på ca 5-6 månader och senast jag hade det så och tog Efamol så kom min mens efter några dagar. Den gjorde inte det denna gången. Jag kände mig trött för ingenting och mitt humör svängde, inte så kraftigt men jag kände att det påverkade mig och omgivningen. Främst var det tröttheten som störde mig, dock. Jag och min vän (och kollega) Sofie hade planerat en utekväll. Eftersom jag visste att det skulle gå vilt till (det brukar liksom göra det när vi är i farten) med dricka och dans och jag visste även att jag och Henrik varit slarviga med skydd någon gång när vi firat att han sålt sin lägenhet med skumpa osv. så tänkte jag att det helt enkelt vore bäst att göra ett gravtest innan denna utekväll.
Jag sa än så länge ingenting till Henrik, utan köpte två test och det ena gjorde jag på morgonen innan jag skulle jobba. Gissa vad... Jo, visst var det positivt!
Jag kunde inte förstå... Sa ingenting till Henrik, planerade att göra om ett test två dagar senare för att vara säker. Jag var glad, trots allt. Tänkte alla möjliga tankar om reaktioner från Henrik och mina egna känslor var helt skumma. Nervös är nog den känsla som var starkast.
Två dagar senare på morgonen gjorde jag andra testet. Det visade såklart också positivt. Dags att berätta! Ojojoj, hur skulle jag berätta? Hur skulle Henrik reagera? Jag var tvungen att säga det på morgonen, skulle inte kunna hålla mig en hel dag till. Känner mig dum såhär i efterhand att jag inte sa nåt till att börja med.
Menmen. Henrik fick se testen och sa "okej?" och jag sa att de betyder att jag är gravid. Henrik blev tyst. Efter en stund sa han att han inte visste vad han skulle säga, jag frågade om han är glad eller inte. Han sa att han var chockad.
Jahapp... det gick inte hem, tänkte jag. Sen diskuterade vi att vi ju planerat att flytta innan vi fick barn osv. Jag sa att allt inte går att planera och vi kan flytta med barn också.
Jag behövde gå till jobbet och det kändes sådär att lämna Henrik såhär? Ingen go känsla att inte kunna prata ordentligt.

Det pirrade i kroppen hela dagen, samtidigt som jag var orolig för att Henrik var besviken på något sätt. Men under arbetsdagen fick jag ett sms där han skrev att han hunnit smälta det och "tänk att vi ska ha barn!". 

Ja, tänk! Jag och Henrik som föräldrar. När jag tittar mig omkring just nu och ser bl.a en pruttkudde, medlemskort till Hyresgästföreningen, bortglömda sedlar, papper huller om buller, en gastub till heliumballonger, bankdosa, "veckans skämt"- utklipp från Coop nära's kvitton och ja... annat smått och gott, då tänker jag i alla fall att vi kommer att kunna ge vår lilla bebis det finaste vi har. Nämligen; humor, trygghet och kärlek!