Förlossningen, Del 2: inskrivna

Ok, vi kom fram till kvinnokliniken i Malmö och plingade på klockan. Jag fick visa legitimation och berättade att det gjorde ont när barnmorskan som tog emot oss frågade hur jag mådde.

Vi blev inhysta i ett rum klockan 16, jag fick ctg-bälten för att läsa av bebisens hjärtljud och mina värkar.

Barnmorskan kände efter hur bebisen låg och kunde känna att huvudet var fixerat, vilket min barnmorska på Mvc dagen innan sagt att det inte var!

Jag blev undersökt kl.16.10 och då var jag öppen 4 centimeter. Holy moly, nu blev vi inlagda!

Jag berättade att jag ville testa akupunktur om det är lönt. För att det ska verka så ska man få det i tidigt öppningsskede. Barnmorskan skulle leta reda på en kollega som skulle kunna sätta nålar. Det tog flera timmar innan någon satte nålarna.

Jag och Henrik gick några varv i korridorerna. Det var skönt med gåbord som stöd. Superläskigt att höra från andra rum hur kvinnor skrek för full hals "AAAAAAHH!!! Det gör ooooont!!" Men vi kunde inte vända hem nu ju :).

Efter någon timme till började jag med lustgasen för jag kände inte effekten av akupunkturen.

Jag fick lavemang också innan krystvärkarna kom igång.

Jag fick en annan barnmorska för att hon jag hade först behövdes vid en annan förlossning.

Jag erbjöd Henrik lustgas men han ville inte prova. Jag tyckte det var dömesigt.

Ca kl.20 blev jag undersökt igen. Nu var jag nästan helt öppen!

Jag stod på knä i sängen, med magen mot ryggstödet. Vickade på rumpan till musik.

Innan ytterligare en undersökning frågade barnmorskan om jag ville att hon skulle ta hål på vattenhinnan eftersom mina värkar var kraftiga men kom inte så ofta (vilket är vanligt vid snabbt öppningsskede) och vid vattenavgång sätter de igång igen ordentligt. Jag svarade med frågan "åååh måste man ta så många beslut hela tiden?!" Så barnmorskan tog beslutet åt mig och lät vattnet komma! Nu var det dags på riktigt!

Förlossningen, del 1: så började det

Nu har vi fått henne, vår fina dotter! Onsdagen den 10/12 kl.21.27 hamnade hon på mitt bröst.

Jag tar det från början:

På morgonen (samma dag) vid ca 06.30-tiden vaknade jag och hade känningar i magen på ett vis jag inte känt tidigare. Det gjorde rätt så ont och drog som bara den. Mina aningar sa att jag hade förvärkar. Kl.7 ringde Henriks väckarklocka, han stängde av och somnade om. Jag väckte honom en kvart senare, berättade om mina värkar och vi konstaterade att det vilken dag som helst kommer en liten unge. Henrik gick till jobb, hade träningsväskan med sig, han brukar träna på lunchen.

Jag försökte somna om som jag brukar men det var svårt. Låg och fokuserade på värkarna som kom ca 2 gånger i halvtimmen. När jag gick på toaletten upptäckte jag slem på pappret vilket kunde betyda att slemproppen gått.

Vid kl.10 var värkarna fortfarande oregelbundna men jag kände att de ökade i täthet och längd så jag ringde förlossningen och berättade läget. Kvinnan i luren sa att det helt klart verkar som att något är på gång men att det fortfarande är för tidigt att åka in. Jag skulle försöka fokusera på något annat, försöka koppla av, ta ett bad. Jag frågade om jag borde gå ut med hunden och då sa hon att barnet inte bara ploppa ut haha.

Jag gjorde och åt frukost innan jag ugick ut med Göte som var så försiktig med mig när jag behövde stanna och andas.

När vi kommit in igen ställde jag mig och diskade och sjöng. Sen fixade jag ett bad och meddelade Henrik att han fick vara stand by och beredd att gå hem tidigare. Vid kl. 13 fick jag meddela att han måste komma hem senast kl.15 för att gå ut med Göte eftersom jag inte skulle klara det pga smärtan. När han kom hem kl.15 gick han ut med Göte och när han kom in igen fick han ringa in till förlossningen. Nu var värkarna tätare och gjorde ont som bara den, det var jättesvårt att veta hur jag skulle andas genom dem. Genom en "värkapp" hade jag hela tiden koll på hur långa värkarna var och hur ofta de kom så Henrik rapporterade detta noggrant :). Värkarna kom nu ca var 4-5:e minut och varade dryga minuten. Henrik fick frågan om jag kände att jag ville åka in, vilket jag tydligt bekräftade :).

OK, dags att åka! Jag gick på toaletten, Henrik ringde sin mamma som skulle hämta Göte, när jag kom ut grät Henrik, för nu var det ju på riktigt! Han tog väskorna och hämtade bilen. Sen jävlar var vi på väg för att föda barn.

Denna historia blev tydligen väldigt detaljerad..! Vill få med allt så jag kan gå tillbaka och läsa... Jag får fortsätta med nästa del i nästa inlägg :). Här kommer några bilder iallafall!

1. 9/12 dagen då hon var beräknad att komma. Jag skulle snart till barnmorskan och efter det besöket trodde jag att jag skulle gå långt över tiden, trots att min intuition sa annat.

2. Sista måltiden hemma och som gravid. Mannagrynsgröt med hallonsylt och mjölk. Oboy till. Fan vad jag hinkat oboy som gravid!

3. Sista magbilden!!!!!!

Hur fan står vi ut?

Jag har tänkt så himla mycket på hur sjukt det är att vara gravid.

En graviditet innebär inte bara att kvinnans ägg har blivit befruktat och om 9 månader ploppar det ut ett barn.
En graviditet är så jäkla knäppt så det knappt går att förstå. Ägget blir befruktat, det börjar gro och växa cellklumpar som till slut blir till ett embryo med nervtrådar och saker som ser ut som ögon, som sedan ska bli ögon. Det ska tillkomma organ, hjärnceller, hörselgångar, fingrar, naglar, embryot ska efter en tid utvecklas till ett foster och ska fortsätta växa till den dag det är dags att komma ut. Det är massor som ska byggas upp för att den lilla kroppen ska fungera.

Det är vad som händer med fostret.

Den bärande mamman då. Hennes kropp blir helt koko. Hormonerna ballar ur, typ som PMS gånger tusen. Toaletten används både för att kissa oftare och kan ibland behövas för att illamåendet utvecklas till kräkningar. Vissa drabbas inte alls av detta, medan andra får ha det med sig under hela graviditeten. Jag kom undan med ca 1,5 veckas illamående som kunde botas med salta kex. OK, jag fick svimattacker också, när jag inte åt regelbundet... det var inte så ball. Men det fick mig att skärpa mig med matrutiner.

Oron ska vi inte skoja bort. Oron över att kanske ha råkat skada barnet i magen omedvetet, att man inte är stark nog att klara en graviditet, att barnet inte trivs i magen, att barnet inte utvecklas som det ska, att jag mår för bra för att det ska vara sant, att jag har lurat mig själv och andra så jag är helt enkelt bara skengravid, oro för missfall. Oro för framtida ekonomi, skyddsnät o.s.v.
Smärta i bröst, rygg och mage och kanske ibland i handlederna (karpaltunnelsyndrom). Vissa har ont under hela sin graviditet och klarar inte av att fortsätta med sin dagliga sysselsättning, är liksom sjuka för att de har ett annat liv i magen. Ja, det är ett sjukt tillstånd att vara gravid! Helt galet att vi mäktar med det.
Men vi går igenom det och tycker till viss del att det är förjävligt. De som mår sämre än vad jag mått under min graviditet tycker att hela skiten är förjävlig, förmodligen.

Varför ger vi inte upp?

Jag kan bara svara för mig själv. Just nu vill jag att eländet ska ta slut. Jag läcker ofrivilligt urin (ursäkta men sanningen ska ju fan fram), jag vaggar fram för att mina ben och rygg inte orkar bära mig på annat vis, jag tycker inte det är att skönt att stå, sitta eller ligga och alla jag möter påtalar att "ja, nu måste det ske närsomhelst va?". OK om folk jag känner och har med mitt liv att göra undrar och påstår saker men att höra det varje dag i närbutiken, av grannen och andra lösa folk är så jävla tröttsamt.
Vi har ett grannpar som är i ungefär vår ålder. bruden i det förhållandet har jag hatat sedan de flyttade in av olika anledningar. men hon har till mig kläckt ur sig till mig "när ska du föda?" och till Henrik "har ungen kommit än?". Ursäkta??!?!?!?!?!?!? Om "ungen" har kommit än????????

Jag slutar skriva här för jag pallar inte.

Men iallafall... anledningen till att JAG inte gett upp (hur skulle det gå till förresten?) är att jag vet att det är så jävla värt det. Kanske inbillar jag mig men det tror jag inte.