Förlossningen, Del 2: inskrivna

Ok, vi kom fram till kvinnokliniken i Malmö och plingade på klockan. Jag fick visa legitimation och berättade att det gjorde ont när barnmorskan som tog emot oss frågade hur jag mådde.

Vi blev inhysta i ett rum klockan 16, jag fick ctg-bälten för att läsa av bebisens hjärtljud och mina värkar.

Barnmorskan kände efter hur bebisen låg och kunde känna att huvudet var fixerat, vilket min barnmorska på Mvc dagen innan sagt att det inte var!

Jag blev undersökt kl.16.10 och då var jag öppen 4 centimeter. Holy moly, nu blev vi inlagda!

Jag berättade att jag ville testa akupunktur om det är lönt. För att det ska verka så ska man få det i tidigt öppningsskede. Barnmorskan skulle leta reda på en kollega som skulle kunna sätta nålar. Det tog flera timmar innan någon satte nålarna.

Jag och Henrik gick några varv i korridorerna. Det var skönt med gåbord som stöd. Superläskigt att höra från andra rum hur kvinnor skrek för full hals "AAAAAAHH!!! Det gör ooooont!!" Men vi kunde inte vända hem nu ju :).

Efter någon timme till började jag med lustgasen för jag kände inte effekten av akupunkturen.

Jag fick lavemang också innan krystvärkarna kom igång.

Jag fick en annan barnmorska för att hon jag hade först behövdes vid en annan förlossning.

Jag erbjöd Henrik lustgas men han ville inte prova. Jag tyckte det var dömesigt.

Ca kl.20 blev jag undersökt igen. Nu var jag nästan helt öppen!

Jag stod på knä i sängen, med magen mot ryggstödet. Vickade på rumpan till musik.

Innan ytterligare en undersökning frågade barnmorskan om jag ville att hon skulle ta hål på vattenhinnan eftersom mina värkar var kraftiga men kom inte så ofta (vilket är vanligt vid snabbt öppningsskede) och vid vattenavgång sätter de igång igen ordentligt. Jag svarade med frågan "åååh måste man ta så många beslut hela tiden?!" Så barnmorskan tog beslutet åt mig och lät vattnet komma! Nu var det dags på riktigt!

Förlossningen, del 1: så började det

Nu har vi fått henne, vår fina dotter! Onsdagen den 10/12 kl.21.27 hamnade hon på mitt bröst.

Jag tar det från början:

På morgonen (samma dag) vid ca 06.30-tiden vaknade jag och hade känningar i magen på ett vis jag inte känt tidigare. Det gjorde rätt så ont och drog som bara den. Mina aningar sa att jag hade förvärkar. Kl.7 ringde Henriks väckarklocka, han stängde av och somnade om. Jag väckte honom en kvart senare, berättade om mina värkar och vi konstaterade att det vilken dag som helst kommer en liten unge. Henrik gick till jobb, hade träningsväskan med sig, han brukar träna på lunchen.

Jag försökte somna om som jag brukar men det var svårt. Låg och fokuserade på värkarna som kom ca 2 gånger i halvtimmen. När jag gick på toaletten upptäckte jag slem på pappret vilket kunde betyda att slemproppen gått.

Vid kl.10 var värkarna fortfarande oregelbundna men jag kände att de ökade i täthet och längd så jag ringde förlossningen och berättade läget. Kvinnan i luren sa att det helt klart verkar som att något är på gång men att det fortfarande är för tidigt att åka in. Jag skulle försöka fokusera på något annat, försöka koppla av, ta ett bad. Jag frågade om jag borde gå ut med hunden och då sa hon att barnet inte bara ploppa ut haha.

Jag gjorde och åt frukost innan jag ugick ut med Göte som var så försiktig med mig när jag behövde stanna och andas.

När vi kommit in igen ställde jag mig och diskade och sjöng. Sen fixade jag ett bad och meddelade Henrik att han fick vara stand by och beredd att gå hem tidigare. Vid kl. 13 fick jag meddela att han måste komma hem senast kl.15 för att gå ut med Göte eftersom jag inte skulle klara det pga smärtan. När han kom hem kl.15 gick han ut med Göte och när han kom in igen fick han ringa in till förlossningen. Nu var värkarna tätare och gjorde ont som bara den, det var jättesvårt att veta hur jag skulle andas genom dem. Genom en "värkapp" hade jag hela tiden koll på hur långa värkarna var och hur ofta de kom så Henrik rapporterade detta noggrant :). Värkarna kom nu ca var 4-5:e minut och varade dryga minuten. Henrik fick frågan om jag kände att jag ville åka in, vilket jag tydligt bekräftade :).

OK, dags att åka! Jag gick på toaletten, Henrik ringde sin mamma som skulle hämta Göte, när jag kom ut grät Henrik, för nu var det ju på riktigt! Han tog väskorna och hämtade bilen. Sen jävlar var vi på väg för att föda barn.

Denna historia blev tydligen väldigt detaljerad..! Vill få med allt så jag kan gå tillbaka och läsa... Jag får fortsätta med nästa del i nästa inlägg :). Här kommer några bilder iallafall!

1. 9/12 dagen då hon var beräknad att komma. Jag skulle snart till barnmorskan och efter det besöket trodde jag att jag skulle gå långt över tiden, trots att min intuition sa annat.

2. Sista måltiden hemma och som gravid. Mannagrynsgröt med hallonsylt och mjölk. Oboy till. Fan vad jag hinkat oboy som gravid!

3. Sista magbilden!!!!!!

Hur fan står vi ut?

Jag har tänkt så himla mycket på hur sjukt det är att vara gravid.

En graviditet innebär inte bara att kvinnans ägg har blivit befruktat och om 9 månader ploppar det ut ett barn.
En graviditet är så jäkla knäppt så det knappt går att förstå. Ägget blir befruktat, det börjar gro och växa cellklumpar som till slut blir till ett embryo med nervtrådar och saker som ser ut som ögon, som sedan ska bli ögon. Det ska tillkomma organ, hjärnceller, hörselgångar, fingrar, naglar, embryot ska efter en tid utvecklas till ett foster och ska fortsätta växa till den dag det är dags att komma ut. Det är massor som ska byggas upp för att den lilla kroppen ska fungera.

Det är vad som händer med fostret.

Den bärande mamman då. Hennes kropp blir helt koko. Hormonerna ballar ur, typ som PMS gånger tusen. Toaletten används både för att kissa oftare och kan ibland behövas för att illamåendet utvecklas till kräkningar. Vissa drabbas inte alls av detta, medan andra får ha det med sig under hela graviditeten. Jag kom undan med ca 1,5 veckas illamående som kunde botas med salta kex. OK, jag fick svimattacker också, när jag inte åt regelbundet... det var inte så ball. Men det fick mig att skärpa mig med matrutiner.

Oron ska vi inte skoja bort. Oron över att kanske ha råkat skada barnet i magen omedvetet, att man inte är stark nog att klara en graviditet, att barnet inte trivs i magen, att barnet inte utvecklas som det ska, att jag mår för bra för att det ska vara sant, att jag har lurat mig själv och andra så jag är helt enkelt bara skengravid, oro för missfall. Oro för framtida ekonomi, skyddsnät o.s.v.
Smärta i bröst, rygg och mage och kanske ibland i handlederna (karpaltunnelsyndrom). Vissa har ont under hela sin graviditet och klarar inte av att fortsätta med sin dagliga sysselsättning, är liksom sjuka för att de har ett annat liv i magen. Ja, det är ett sjukt tillstånd att vara gravid! Helt galet att vi mäktar med det.
Men vi går igenom det och tycker till viss del att det är förjävligt. De som mår sämre än vad jag mått under min graviditet tycker att hela skiten är förjävlig, förmodligen.

Varför ger vi inte upp?

Jag kan bara svara för mig själv. Just nu vill jag att eländet ska ta slut. Jag läcker ofrivilligt urin (ursäkta men sanningen ska ju fan fram), jag vaggar fram för att mina ben och rygg inte orkar bära mig på annat vis, jag tycker inte det är att skönt att stå, sitta eller ligga och alla jag möter påtalar att "ja, nu måste det ske närsomhelst va?". OK om folk jag känner och har med mitt liv att göra undrar och påstår saker men att höra det varje dag i närbutiken, av grannen och andra lösa folk är så jävla tröttsamt.
Vi har ett grannpar som är i ungefär vår ålder. bruden i det förhållandet har jag hatat sedan de flyttade in av olika anledningar. men hon har till mig kläckt ur sig till mig "när ska du föda?" och till Henrik "har ungen kommit än?". Ursäkta??!?!?!?!?!?!? Om "ungen" har kommit än????????

Jag slutar skriva här för jag pallar inte.

Men iallafall... anledningen till att JAG inte gett upp (hur skulle det gå till förresten?) är att jag vet att det är så jävla värt det. Kanske inbillar jag mig men det tror jag inte.

Sömnlöst vare här!

Ni vet den känslan man kan få kvällen innan något roligt och spännande ska hända, som inte händer varje dag. Till exempel att man ska resa någonstans eller överraska någon osv. Så ligger man där, kvällen innan, i sin säng och planerar och går i sitt huvud igenom så att man inte glömt något, eller är helt enkelt bara så spänd på det som ska ske så det pirrar och man kan inte sova hur trött man än är.

Så är varje kväll och natt för mig nu. Allt jag tänker på handlar om hur förlossningen kommer att bli, hur mitt barn kommer att vara, hur min hund kommer bete sig och hur Henrik och jag ska klara detta enorma uppdrag som vi dragit igång. Jag kommer på fler och fler saker att lägga i BB-väskan, den är redan full! Saker att kompletteringsköpa: bindor, badbalja lakan till vagnen, bröstpump, bröstvårtssalva. Alltså det tar aldrig slut!

Och samtidigt vandrar det vanliga livet vidare, vi blir bortbjudna, vi ska provköra bil, vi ska laga mat, tvätta, ut med hunden. Och jag orkar max två aktiviteter per dag innan jag stupar.

Nåt som är gulligt är att jag ibland hittar Henrik i skötrummet och när jag frågar vad han gör säger han att han övar på t.ex att fälla ihop barnvagnen. Jäkla sötnos.

Ojojoj, stackars mig!

Nu har jag kommit in i något av en ynklig period. Ingenting är roligt och jag känner inte mig alls som mig själv. Jag kan inte gå som vanligt, bocka mig som vanligt, ligga och sova som vanligt, klä på mig som vanligt. Ingenting är som vanligt! Det vet jag ju redan men att uppleva mig själv som så mycket osmidigare är så himla jobbigt. Och att andra som ser mig säkert tänker "oj nu har hon det kämpigt" när jag kommer vaggandes. För så har ju jag tänkt om andra! Men åh. Ja, det är helt enkelt otroligt synd om mig dessa dagar. Nu är det 34 dagar kvar och snart kommer vår lilla knäppskalle ut!

Hoppsansa!

Nu var det ett jäkla tag sedan jag skrev! nu är jag ju på slutspurten av denna himla karusellen.
Jag får väl försöka sammanfatta de senaste månaderna på något vis!
Jag har ju mått oförskämt bra hittills. Och med det menar jag att jag åtminstone sluppit fysiska komplikationer; inga kräkningar, ingen foglossning, inget karpaltunnelsyndrom osv. Jag har ju haft mina humörsvängningar och de har ju bidragit till skratt i efterhand, även för mig själv. Kan inte göra något annat än att skratta åt mig själv när jag håller på sådär.

Vi har fixat massor av saker. Det där barnet är snaaaart välkommet ut. Vi har bara småfixet kvar; bröstpump (haha stört), badbalja, hygienprodukter, nappflaskor, nappar, blöjor och våtservetter typ. Och ja, termometer och nässug kanske? Åh listan tar fan aldrig slut, ursäkta mig!

I lördags jobbade jag mitt sista arbetspass på minst ett år. Det är ju helt sjukt att jag inte ska dit och jobba på så lång tid. Vem är jag då? Jo, då är jag tydligen en himla mamma? Morsan Maria?!

Vi möblerade om här hemma igår. Vi flyttade ut våra skrivbord till vardagsrummet, det lilla rummet där skrivborden stod innan ska bli ett "nursing-room" kan man säga. Där har vi ställt in skötbordet och byrån som är till lille knodden. Det ska även dit en skön fåtölj som vi får av Henriks föräldrar, där jag kan sitta och amma. Vi väntar med att ställa in sängen där tills bebis blivit ca 6 månader eller något? Haha sånt ska man ju tydligen också ha koll på. När sådana saker passar sig.

Annars då? Ptja NU har jag fått lite mer kroppsliga besvär. Kan verkligen inte hålla igång en hel dag utan att vila. Jag har så satans ont i ryggen om kvällarna och fötter+ben är stela och svullna. Mina fingrar är svullna som korvar o.s.v.
Jag är inte jätteförvånad, eftersom det är så det är att vara gravid (det är för hillvidde sista månaden nu!!!) men det känns så skumt att inte vara sig själv.

Just i detta nu sitter jag med ångest över min extremt låga inkomst som jag kommer ha framöver. Lägenhetsköp känns långt långt härifrån.
Fy alltså. Nu blev jag riktigt deppig.
Det blir inga julklappar till någon alls.

Buhuhuhu. Nu ska jag slappa lite med hunden, sen ska vi ut och fotografera har jag bestämt!

Jag med min mage för några dagar sedan (ca. en vecka).

man orkar inte!

alltså kolla här, vilka söta jäkla kläder! och det finns meeeeer. måste ha dessa alltså. och alla söta strumpor och scarfsar och ja aaaaaallt!!

fest!

jajamensan, ikväll är det fest som gäller. Ann-sofie och Leifs bröllopsfest närmare bestämt.
Jag ser mycket fram emot det. Det är så skumt att varje gång det är planerat för fest nu under min graviditet så kan jag sukta efter att få dricka öl eller cider dagarna innan. men samma dag och kväll som det är dags så är jag så himla glad att jag inte ens får! vad ska jag med sprit till? jag njuter ändå av sällskapet (oftast) och framförallt; jag slipper bakfyllan!!! åhh det är så jävla gött att slippa det tunga huvudet och/eller illamåendet.
sen vet jag inte exakt vad de andra tycker om mig som nykter men förhoppningsvis duger jag :). ibland kan jag tillochmed känna mig berusad i sällskap med onyktra personer. för att stämningen blir liksom... full? haha ja jag tror ni hajar vad jag menar. men det är så härligt med feeeest!
jag ska snart duscha och sen prova de planerade festkläderna. jag hoppas innerligt att det blir bra. annars kommer jag i mammatights och lång tröja bara. det skulle vara fruktansvärt tråkigt. vill verkligen känna mig fin!
om det blir de planerade kläderna så kommer bild upp här =)

På jobbet...

Jag håller rast i tre minuter till på jobbet. Har nyss ätit så magen är helt spänd.

Igår fick vi två byråer av Henriks föräldrar, så efter middagen fixade och donade vi :). Den byrån vi hade ihopa kom vi fram till att lillan ska ha så vi flyttade över våra grejer till vars en av de nya.

Sorterade bort kläder som ska slängas eller skänkas. Sen var det dags att lägga i alla kläder i lillans byrå! Åååh vilka omöjligt små alltså. Vi var hemma hos min kollega Pernilla i fredags på middag. Och syftet från början med denna middagen var att vi skulle titta på deras barnvagn som vi ska låna! Och vi fick även en hel blå Ikea-kasse fullproppad med små, små kläder! Oh man orkar knappt.

Nu sparkar ungen som tusan. Likadant efter varje mål mat jag intar.

Annars är allt bra, jag tycker jag sköter mig med matvanor och dryckesvanor nu.

Om två veckor är det dags för BM-besök, får se vad som händer där :).

På återseende! 

Torsdag 7/8

Vecka 22+1

Kalaskulan i torsdags!

fredag!

eeeeexakt! idag är det fredag!
vi har firat med att äta pizza och snart ska vi fortsätta firandet med storhandling.
förut när vi storhandlat så har vi använt vår lådcykel, Henrik har cyklat på den och jag har haft min egen. lådcykeln är jättebra att lasta i. men nu på senare och lite mer gravida dagar så har jag insett att jag inte skulle orka cykla ända till affären, gå där inne och ta beslut om vad som ska handlas och sen cykla hem igen. därför har vi idag (och troligtvis i framtiden med) bestämt att vi ska använda oss av vårt medlemsskap i Sunfleet, som är en bilpool för just sådana här ändamål (ok, deras definition är kanske inte "du som är gravid och inte orkar cykla och storhandla" men ni fattar nog...)!

lillan i magen rör sig mer och mer för varje dag. och nu syns det utifrån också, det ser jätteskumt ut och känns knäppt på insidan av magen. så mycket som händer, det är så roligt men så skumt!

häromdagen började jag titta på Big Brother från 2006 av någon outgrundlig anledning (nej, så outgrundlig är den inte, i love trash-TV). finns mycket att säga om den säsongen, bland annat är en av våra grannar med... well well. idag när jag såg ett avsnitt så fyllde "raggaren" år och han fick prata med sin fru några få minuter, han blev så glad och började gråta. vad gjorde jag då? jo, självklart bölade jag med. TILL BIG BROTHER?!?! ja, så långt trodde jag inte att min blödighet skulle gå. men det var ju fel av mig, tydligen.

ja... annars då? jag känner mig stor som ett kylskåp, någon som kan säga var det ska sluta? jag vaknar dessutom tidigare och tidigare av att jag behöver kissa. jag orkar fan inte. några gånger har det hänt att jag slumrat till där på porslinstronen. har jag skrivit det innan? minns ej. men så är det. det ljuva livet som gravid! bara att vänja sig. äh, det mesta är bra. lite jobbigt att tänka på att äta regelbundet osv, eftersom det inte är något jag sysslat med tidigare. har liksom inte haft någon ordentlig anledning (enligt mig själv, vet ju att det är bra för hälsan osv). men nu jävlar har jag någon INUTI mig som kräver det. vem är jag då att säga nej? måste ju göda min lilla pingla. åh min dotter alltså. så skumt!!!

Ninjakid

I förrgår kväll (onsdag 30/7) fick Henrik äntligen känna en riktig spark av ungen!

Jag har i en vecka sagt till Henrik att han ska lägga handen på min mage när jag har känt sparkarna men så fort han lagt handen så har det slutat. Denna gången blev det en riktig ninjaspark och Henrik blev jätteförvånad och glad.

Jag blev glad av att Henrik blev glad och att han fick känna det på riktigt.

stranden

Hej! det var ett tag sedan jag skrev nu.
Förra onsdagen (23/7) hade jag gått prick 20 veckor och alltså gått halva tiden!
Då åkte vi även till Stockholm. Bebis fick flyga för första gången :).
Vi gick i backar upp och ner i halva Stockholm så nu har jag fått nog med motion för resten av året, tycker jag. Det var verkligen tufft! Det var varmt och jag är inte så liten längre, inte så smidig och mitt flås kommer lätt som en plätt nu för tiden.

Idag var jag på stranden. Det kändes sådär, speciellt eftersom jag inte var där med någon kompis eller så som jag känner. Jag kände mig fet jämfört med alla andra och suckade och stönade när jag skulle resa mig från eller lägga mig på handduken.
Och så låg jag vid en brygga där det då skulle finnas toaletter. Det fanns toaletter men ALLA var ur funktion så jag fick gå 2 bryggor bort bara för att få kissa lite. Jag var så arg men så kissnödig så det fick bli en promenad mot porslinstronen.
Henrik sa igår att vi spenderade halva tiden i Stockholm åt att försöka hitta en toalett till mig. Hahaha ja men vad tusan! Bebis trycker på och vi drack massor av vatten! Någon gång måste det ju komma ut!
Och "någon gång" kan betyda typ varannan timme eller så ;).

Så tillgänglig för andra

Jag känner mig enorm just nu, speciellt på kvällarna när en hel dags matranson ligger och trängs med bebisen. Men jag trivs för det mesta med magen, den är go, liksom. Det jag tycker är jobbigt är att hitta kläder som sitter fint, det är svårt!

I går när vi åkte buss till Henriks föräldrar satt det tre tjejer bakom oss. De snackade rätt mycket strunt men var rätt så underhållande att lyssna på. Sen när vi skulle gå av bussen och reser oss, hör jag en av tjejerna säga typ "hennes mage är spänd och rakt fram, (något ohörbart om ultraljud, kolla könet), hon ska nog ha en kille".

Detta sa hon högt som fan så jag hörde. Ursäkta mig men vem fan är du att kommentera min mage på det viset?

Jag ville hoppa på bussen igen och ge henne en smäll och säga "inte för du har med det att göra men det är en flicka i min mage som du nyss beskrev och granskade".

Jaja, det lär ju inte vara sista gången jag får höra sånt. Blev arg på mamma när hon sa till mig att visa magen för min bror. Alltså dra upp tröjan och visa. Nej du, det gör jag när och om jag känner för det, inte när folk säger till mig. Min bror är ändå inte intresserad, han ser mig som jag är, helst med kläder på. Och det är inte som att det inte syns med kläder på.

Mm nu blev det mycket utseende i detta inlägget men även det här med att andra människor plötsligt har rätt att granska, kommentera och tycka saker om är något jag tänker mycket på från och till. Nu ska jag snart äta frukost och gå ut med hunden.

Henrik ska tatuera sig hela dagen och jag ska hitta bikinibyxor som passar min nya rumpa. Stödstrumpor ska också inhandlas, eftersom vi flyger på onsdag.

Skumma drömmar

Inatt drömde jag att jag varit på fest och druckit en drink och sedan glömt det men folk berättade det för mig. Jag var gravid i drömmen också 

Jag har kommit ihåg de flesta drömmarna på senaste tiden. Det har varit många jobbiga och konstiga som gjort att jag vaknat ledsen.

Ångest iallafall att få reda på att jag druckit sprit när jag inte får och skadar barnet. Jäkla tur att det inte var på riktigt!

RUL

Ja, för att återgå till gårdagens stora händelse (eller nä, årets hittills största!!) så har jag fortfarande inte smält att vi fick se den lilla personen i min mage.

Fan nu började jag gråta, sitter på bussen på väg från jobb...

Det började med en hemsk känsla när barnmorskan sagt att vi skulle titta på tv:n som satt rakt framför oss på väggen och hon hade kletat gelé och började röra mackapären fram och tillbaka. På skärmen var det helt svart. Jag såg ingenting! Jag tänkte genast "herregud där är inget, jag har lurat massor av människor. Det finns inget där!". Sen sa BM "det är ETT barn jag ser där inne" och jag pustade ut av lättnad. Sen ändrade hon vinkel så vi såg barnet från sidan. Där var det!!! Den lilla kroppen inuti min!! Och jag började gråta och tog Henriks finger att hålla i.

BM mätte huvud, lårben och rygg m.m. Allt såg bra ut, vi fick se hjärtat, njurarna, urinblåsan och skelettet. Näsan var så söt så söt :). Allt såg bra ut, vilket vi är så himla glada för.

Vi fick höra hjärtslagen och det var så sjukt härligt. Vi har inte fått höra det hos BM tidigare.

Henrik frågade om det gick att se vilket kön det var, så BM undersökte saken. Nu vet vi att det blir en flicka :). Så himla stört. Det växer en liten flicka i min mage, vi ska få en dotter som är en blandning mellan mig och Henrik. Det går inte att förstå!!! Idag är det 150 dagar kvar!

18+2 då

Ja hallåja!

Idag var det ultraljud för vår del och det var det häftigaste jag hittills varit med om. Jag skriver mer detaljer imorgon för jag är sjukt trött.

Men BF blev iallafall framflyttat till 9/12 så jag har fått ändra i appen så den tickar rätt!

Pirrig

Idag är det en stor dag, en milstolpe. Jag har gått 18+6 veckor och det är dags för ultraljud (RUL).

Jag vaknade nyss av en dröm. Jag drömde att de tydligt kunde se att det var en flicka därinne och hon rörde sig massor och såg helt frisk ut.

Nu har jag drömt bådeoch, både att det är en flicka och att det är en pojke. Kändes dock säkrast denna gången av någon anledning.

Om tre timmar är klockan ställd på larm. Måste ladda batterierna lite till men jag är hungrig och superpirrig i kroppen! Men också så otroligt trött.

Någonting händer!

Jag tror att jag har börjat känna bebisen röra sig. Just i eftermiddag och kväll har den rört sig väldigt mycket. Började känna redan igår att det verkligen inte var som magen kurrade eller så, utan att det liksom fladdrar till innifrån. Som, ni vet när någon går förbi ett draperi och sveper med handen över det... Typ så! Eller som en fiskstjärt som snärtar till lite lätt! Fast det känns liksom bubbligare. Fladder är perfekt beskrivning.

Här kommer iallafall bild på magen denna veckan! (17+4). Imorgon är det 18+0!!

Att sova

Nuförtiden har jag ständig nästäppa. Speciellt på kvällarna när jag ska sova. Och det är inte helt lätt att veta hur jag ska ligga. Måste tänka på att: andas med öppen mun, ligga i en ställning jag inte får svårt att andas i (pga nästäppa plus tryck från bebis i magen mot lungorna då jag ligger framförallt på mage) och ja... Vill ha en allmänt skön ställning. Nu blir det rätt många klagomål på rad här men jag tycker det är knäppt alltihopa och jag undrar om det finns någon som kommer undan dessa besvär? Troligtvis ej.

Puh, nu ska här sovas! Har inte vilat middag idag så jag är helt slut.

Hörs en annan dag!

Trött på att kissa

Alltså det var väl ett jäkla rännande på toa! Pallar inte mer. Dricker mycket vatten om dagarna (p.g.a vill ej bli förstoppad) och så är det hormoner (och ungen nu väl?) som gör att jag måste kissa hundra gånger minst om dagen.

Skitbull att gå på toa.

Inskrivningssamtalet

Ja, så gick det några veckor och var dags för inskrivningssamtal hos BM.

Henrik följde med mig och tur var det för det var ett omskakande besök. Jag visste att jag skulle lämna blod- och urinprov och eftersom jag HATAR att bli stucken i armen så kändes det bra att ha Henrik där. Det gick inte alls bra att sticka mig. Fyra försök och ändå inte tillräckligt med blod. Den barnmorskan som jag hade under detta besöket fick kalla in en kollega. Kommentarer som "jag brukar aldrig behöva mer än ett försök" och "jag har jobbat på dialysavdelning så jag har stuckit mååånga människor" flög till höger och vänster. Mina skämt om att de kan skriva upp mig på sitt cv var inte uppskattade av någon annan än mig själv och Henrik.

Vi diskuterade typ samma saker som vid hälsosamtalet av någon anledning?? Och jag fick brydda blickar när jag berättade om min knasiga menscykel osv. Vi diskuterade även att jag som barn hade brist på tillväxthormon och BM sa att det är en dominant ärftlighet. Detta gjorde mig så ofantligt ledsen. Med tanke på hur kämpigt jag hade det med att vara minst i hela årskursen genom hela min skolgång och med all utredning som krävdes. Åh jag vill inte lämna över det på mitt barn!!!

Vi fick två böcker om att vänta barn och sådant...

Vi bokade tid till rutinultraljud (RUL) och pratade om en rutinkontroll hos BM senare. Och ja... nästa gång det är dags för BM-besök ska jag träffa ytterligare en ny person. Detta för att det är semestertider och min första är fortfarande sjukskriven. Vill svära och kasta saker. Jag tycker inte det är tryggt/bekvämt med nya människor som ska prata med och hjälpa mig att genomgå det största jag hittills (och troligtvis någonsin) varit med om i mitt liv.

Får se hur den personen är. Om hon är bra kommer jag att begära henne (har för mig att det var en kvinna) och om hon inte är bra så kommer jag att byta mottagning helt.

Åhhhh just det! På inskrivningssamtalet skulle BM känna hur min livmoder låg (man kan då känna ungefär vilken vecka man är i) och då frågade jag "oh kan man känna det?" Och får till svar "DU kan inte". Nähepp. Förlåt. Hur kunde jag tro det?

Hon kom iallafall fram till att livmodern låg där den brukar i tolfte veckan (var nu i 11+3), så det stämde ju nästan precis.

Första veckorna

Som rubriken antyder så tänkte jag skriva om hur de första veckorna var och hur det varit på barnmorskebesöken.

Efter att jag berättat för Henrik så kände jag att jag behövde prata med min vän Caroline som själv har en dotter som fyller fem. Hon är min äldsta vän och jag visste att hon skulle ha bra råd och veta vad nästa steg är efter att ha fått positiva test.

Hon rådde mig såklart att boka tid hos barnmorska nästa dag och tyckte att detta var spännande :).

Jag ringde även till Sofie och sa att jag inte kunde festa den kommande lördagen (som ju var bestämt) jag kände mig hemsk. Hon svarade "nähä, då får vi ta det en annan dag...". Jag förtydligade vad jag sagt "jo alltså vi kan träffas men jag kan inte festa..." Och då frågade hon "är du..?" Haha ja det gick ju inte att ljuga. Ville berätta för alla på en gång men speciellt för henne. Det är inte ok att avboka något som varit bestämt så länge utan att säga sanningen om varför.

Sen bokades då barnmorskebesök och jag fick vänta en och en halv vecka vilket jag tyckte var skitlänge.

På besöket hjälpte de mig att räkna ut ungefär beräknad födsel (BF) för barnet och det var fan inte det lättaste eftersom man utgår oftast från senaste mensens första dag och jag hade inte haft min mens på typ hundra år. Bekymmersrynkan växte på henne och studenten, jag var nervös och undrade vad jag är för freak. Dock kunde jag hjälpa till med datumet då vi haft oskyddat sex eftersom jag mindes datumet för när Henrik skrev kontrakt med min bror angående lägenheten. Beräknad BF blev därigenom 5:e december! Äntligen något att gå på och jag laddade genast ner gravid-appen!

Jag var alltså gravid i vecka 7+4 den dagen jag var på hälsosamtal som det första barnmorskebesöket kallas.

Nästa besök skulle bli en månad senare och med en annan BM eftersom den första skulle operera handen och vara sjukskriven. Skriver mer om andra besöket (inskrivningssamtal) i nästa inlägg! Sov gott.

Ja, som det kan gå!

Jag har inte skrivit något någonstans mer än i min telefon om hur det hittills varit för mig att vara på smällen. Tänkte att det kanske vore kul att titta tillbaka på, både för mig själv och andra.

Eftersom jag gått ganska långt vid det här laget (17+1 idag) så finns det en del att fylla i bakåt i tiden.

Jag tror att jag börjar redan från början. Varför jag misstänkte att jag är gravid och vad som sedan kom ur det!

Jag hade under några dagar tagit kosttillskott Efamol för att få mina hormoner i balans och därigenom framkalla min mens. Jag hade inte haft mens på ca 5-6 månader och senast jag hade det så och tog Efamol så kom min mens efter några dagar. Den gjorde inte det denna gången. Jag kände mig trött för ingenting och mitt humör svängde, inte så kraftigt men jag kände att det påverkade mig och omgivningen. Främst var det tröttheten som störde mig, dock. Jag och min vän (och kollega) Sofie hade planerat en utekväll. Eftersom jag visste att det skulle gå vilt till (det brukar liksom göra det när vi är i farten) med dricka och dans och jag visste även att jag och Henrik varit slarviga med skydd någon gång när vi firat att han sålt sin lägenhet med skumpa osv. så tänkte jag att det helt enkelt vore bäst att göra ett gravtest innan denna utekväll.
Jag sa än så länge ingenting till Henrik, utan köpte två test och det ena gjorde jag på morgonen innan jag skulle jobba. Gissa vad... Jo, visst var det positivt!
Jag kunde inte förstå... Sa ingenting till Henrik, planerade att göra om ett test två dagar senare för att vara säker. Jag var glad, trots allt. Tänkte alla möjliga tankar om reaktioner från Henrik och mina egna känslor var helt skumma. Nervös är nog den känsla som var starkast.
Två dagar senare på morgonen gjorde jag andra testet. Det visade såklart också positivt. Dags att berätta! Ojojoj, hur skulle jag berätta? Hur skulle Henrik reagera? Jag var tvungen att säga det på morgonen, skulle inte kunna hålla mig en hel dag till. Känner mig dum såhär i efterhand att jag inte sa nåt till att börja med.
Menmen. Henrik fick se testen och sa "okej?" och jag sa att de betyder att jag är gravid. Henrik blev tyst. Efter en stund sa han att han inte visste vad han skulle säga, jag frågade om han är glad eller inte. Han sa att han var chockad.
Jahapp... det gick inte hem, tänkte jag. Sen diskuterade vi att vi ju planerat att flytta innan vi fick barn osv. Jag sa att allt inte går att planera och vi kan flytta med barn också.
Jag behövde gå till jobbet och det kändes sådär att lämna Henrik såhär? Ingen go känsla att inte kunna prata ordentligt.

Det pirrade i kroppen hela dagen, samtidigt som jag var orolig för att Henrik var besviken på något sätt. Men under arbetsdagen fick jag ett sms där han skrev att han hunnit smälta det och "tänk att vi ska ha barn!". 

Ja, tänk! Jag och Henrik som föräldrar. När jag tittar mig omkring just nu och ser bl.a en pruttkudde, medlemskort till Hyresgästföreningen, bortglömda sedlar, papper huller om buller, en gastub till heliumballonger, bankdosa, "veckans skämt"- utklipp från Coop nära's kvitton och ja... annat smått och gott, då tänker jag i alla fall att vi kommer att kunna ge vår lilla bebis det finaste vi har. Nämligen; humor, trygghet och kärlek!