Jag har inte skrivit något någonstans mer än i min telefon om hur det hittills varit för mig att vara på smällen. Tänkte att det kanske vore kul att titta tillbaka på, både för mig själv och andra.
Eftersom jag gått ganska långt vid det här laget (17+1 idag) så finns det en del att fylla i bakåt i tiden.
Jag tror att jag börjar redan från början. Varför jag misstänkte att jag är gravid och vad som sedan kom ur det!
Jag hade under några dagar tagit kosttillskott Efamol för att få mina hormoner i balans och därigenom framkalla min mens. Jag hade inte haft mens på ca 5-6 månader och senast jag hade det så och tog Efamol så kom min mens efter några dagar. Den gjorde inte det denna gången. Jag kände mig trött för ingenting och mitt humör svängde, inte så kraftigt men jag kände att det påverkade mig och omgivningen. Främst var det tröttheten som störde mig, dock. Jag och min vän (och kollega) Sofie hade planerat en utekväll. Eftersom jag visste att det skulle gå vilt till (det brukar liksom göra det när vi är i farten) med dricka och dans och jag visste även att jag och Henrik varit slarviga med skydd någon gång när vi firat att han sålt sin lägenhet med skumpa osv. så tänkte jag att det helt enkelt vore bäst att göra ett gravtest innan denna utekväll.
Jag sa än så länge ingenting till Henrik, utan köpte två test och det ena gjorde jag på morgonen innan jag skulle jobba. Gissa vad... Jo, visst var det positivt!
Jag kunde inte förstå... Sa ingenting till Henrik, planerade att göra om ett test två dagar senare för att vara säker. Jag var glad, trots allt. Tänkte alla möjliga tankar om reaktioner från Henrik och mina egna känslor var helt skumma. Nervös är nog den känsla som var starkast.
Två dagar senare på morgonen gjorde jag andra testet. Det visade såklart också positivt. Dags att berätta! Ojojoj, hur skulle jag berätta? Hur skulle Henrik reagera? Jag var tvungen att säga det på morgonen, skulle inte kunna hålla mig en hel dag till. Känner mig dum såhär i efterhand att jag inte sa nåt till att börja med.
Menmen. Henrik fick se testen och sa "okej?" och jag sa att de betyder att jag är gravid. Henrik blev tyst. Efter en stund sa han att han inte visste vad han skulle säga, jag frågade om han är glad eller inte. Han sa att han var chockad.
Jahapp... det gick inte hem, tänkte jag. Sen diskuterade vi att vi ju planerat att flytta innan vi fick barn osv. Jag sa att allt inte går att planera och vi kan flytta med barn också.
Jag behövde gå till jobbet och det kändes sådär att lämna Henrik såhär? Ingen go känsla att inte kunna prata ordentligt.
Det pirrade i kroppen hela dagen, samtidigt som jag var orolig för att Henrik var besviken på något sätt. Men under arbetsdagen fick jag ett sms där han skrev att han hunnit smälta det och "tänk att vi ska ha barn!".
Ja, tänk! Jag och Henrik som föräldrar. När jag tittar mig omkring just nu och ser bl.a en pruttkudde, medlemskort till Hyresgästföreningen, bortglömda sedlar, papper huller om buller, en gastub till heliumballonger, bankdosa, "veckans skämt"- utklipp från Coop nära's kvitton och ja... annat smått och gott, då tänker jag i alla fall att vi kommer att kunna ge vår lilla bebis det finaste vi har. Nämligen; humor, trygghet och kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar