Ojojoj, stackars mig!

Nu har jag kommit in i något av en ynklig period. Ingenting är roligt och jag känner inte mig alls som mig själv. Jag kan inte gå som vanligt, bocka mig som vanligt, ligga och sova som vanligt, klä på mig som vanligt. Ingenting är som vanligt! Det vet jag ju redan men att uppleva mig själv som så mycket osmidigare är så himla jobbigt. Och att andra som ser mig säkert tänker "oj nu har hon det kämpigt" när jag kommer vaggandes. För så har ju jag tänkt om andra! Men åh. Ja, det är helt enkelt otroligt synd om mig dessa dagar. Nu är det 34 dagar kvar och snart kommer vår lilla knäppskalle ut!