Jag har tänkt så himla mycket på hur sjukt det är att vara gravid.
En graviditet innebär inte bara att kvinnans ägg har blivit befruktat och om 9 månader ploppar det ut ett barn.
En graviditet är så jäkla knäppt så det knappt går att förstå. Ägget blir befruktat, det börjar gro och växa cellklumpar som till slut blir till ett embryo med nervtrådar och saker som ser ut som ögon, som sedan ska bli ögon. Det ska tillkomma organ, hjärnceller, hörselgångar, fingrar, naglar, embryot ska efter en tid utvecklas till ett foster och ska fortsätta växa till den dag det är dags att komma ut. Det är massor som ska byggas upp för att den lilla kroppen ska fungera.
Det är vad som händer med fostret.
Den bärande mamman då. Hennes kropp blir helt koko. Hormonerna ballar ur, typ som PMS gånger tusen. Toaletten används både för att kissa oftare och kan ibland behövas för att illamåendet utvecklas till kräkningar. Vissa drabbas inte alls av detta, medan andra får ha det med sig under hela graviditeten. Jag kom undan med ca 1,5 veckas illamående som kunde botas med salta kex. OK, jag fick svimattacker också, när jag inte åt regelbundet... det var inte så ball. Men det fick mig att skärpa mig med matrutiner.
Oron ska vi inte skoja bort. Oron över att kanske ha råkat skada barnet i magen omedvetet, att man inte är stark nog att klara en graviditet, att barnet inte trivs i magen, att barnet inte utvecklas som det ska, att jag mår för bra för att det ska vara sant, att jag har lurat mig själv och andra så jag är helt enkelt bara skengravid, oro för missfall. Oro för framtida ekonomi, skyddsnät o.s.v.
Smärta i bröst, rygg och mage och kanske ibland i handlederna (karpaltunnelsyndrom). Vissa har ont under hela sin graviditet och klarar inte av att fortsätta med sin dagliga sysselsättning, är liksom sjuka för att de har ett annat liv i magen. Ja, det är ett sjukt tillstånd att vara gravid! Helt galet att vi mäktar med det.
Men vi går igenom det och tycker till viss del att det är förjävligt. De som mår sämre än vad jag mått under min graviditet tycker att hela skiten är förjävlig, förmodligen.
Varför ger vi inte upp?
Jag kan bara svara för mig själv. Just nu vill jag att eländet ska ta slut. Jag läcker ofrivilligt urin (ursäkta men sanningen ska ju fan fram), jag vaggar fram för att mina ben och rygg inte orkar bära mig på annat vis, jag tycker inte det är att skönt att stå, sitta eller ligga och alla jag möter påtalar att "ja, nu måste det ske närsomhelst va?". OK om folk jag känner och har med mitt liv att göra undrar och påstår saker men att höra det varje dag i närbutiken, av grannen och andra lösa folk är så jävla tröttsamt.
Vi har ett grannpar som är i ungefär vår ålder. bruden i det förhållandet har jag hatat sedan de flyttade in av olika anledningar. men hon har till mig kläckt ur sig till mig "när ska du föda?" och till Henrik "har ungen kommit än?". Ursäkta??!?!?!?!?!?!? Om "ungen" har kommit än????????
Jag slutar skriva här för jag pallar inte.
Men iallafall... anledningen till att JAG inte gett upp (hur skulle det gå till förresten?) är att jag vet att det är så jävla värt det. Kanske inbillar jag mig men det tror jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar